Vanliga idoler
Jag är inte så mycket för idoler. De som viker ut sig i kvällspressen och berättar ALLT i senaste vecko revyn. Jag idoliserar mer "vanliga" människor. De man stöter på lite titt som tätt och som tillför någonting extra i vardagen genom att helt enkelt bara vara sig själva.
En personlig favorit är de som lyckas vända på saker ut och in så att man till slut inte riktigt själv vad som är rätan eller avigan längre. Det är en grupp människor att beundra. Inte ta efter kanske men dock beundra. De är fenomenalt duktiga på att vrida och vända och med hjälp av små subtila nyanser och tonfall så kan de få den simplaste kommentar att bli ett dräpande hugg rakt mot aortan. Eftersom att de bara antyder och aldrig säger någonting rakt ut så kan man aldrig komma åt dem heller. Det slutar bara med att man står som en idiot och försöker förklara vad det var man tyckte sig höra och hela tiden får man bara tillbaka;
- Men det var ju inte det jag sa. Eller hur?
Nej, det var ju inte det. Det är ju inte det de säger som gör en så förbannad och upprörd, utan det de INTE säger. Allt det där som ligger dolt under ytan, bakom orden och inte vinner man de diskutionerna genom att komma dragandes med kommentarer som;
- Nej du sa det inte men du menade det!
Det är hopplöst. Hur oförrättad men än känner sig och hur mycket båda parter vet att det var ju just de där subtila sakerna mellan raderna som egentligen sas så kommer de som behärskar tekniken aldrig att erkänna det. De kommer fortsätta hävda att de alltid säger "exakt vad de menar och läser man in någonting annat så är det helt och hållet upp till en själv". Ännu en strid man inte kan vinna alltså...